Muskel- och skelettproblem

Inflammation i hälsenan

Hälsenan är senan som går till de två stora vadmusklerna på baksidan av vaden, och det är denna sena vi kan se och känna som en tjock sträng på baksidan av vristen.

Inflammation i hälsenan är ett tillstånd som främst förekommer bland idrottare, motionärer och äldre personer. Det typiska symptomet är brännande smärta och stelhet som sitter 2 till 6 cm ovanför hälbenet. De flesta som upplever problem har egentligen ingen inflammation i själva senan, utan det handlar ofta om det som kallas slitageförändringar. Förmodligen är de allra första problemen ett tecken på en liten skada i senan med en efterföljande och övergående inflammation. Med tiden kan slitageförändringar och små bristningar i själva senan orsaka ihållande problem. Löpare är extra utsatta, och särskilt om man springer mycket på hårda underlag.

De huvudsakliga symptomen på inflammation i eller runt hälsenan är hälsmärta. Smärtan kommer vid belastning, till exempel när man springer. De dämpas ofta något under själva aktiviteten, men blir sedan värre efteråt. Stelhet i hälsenan kvarstår i timmar till dagar efter ett träningspass, även under vila. I ett framskridet stadium upplever man också smärta under vila. Om du är plattfotad är risken för problem med hälsenan större.

Vad kan jag göra själv?

Stretching av vadmusklerna, alternativ träning och eventuellt användning av antiinflammatoriska läkemedel är ofta tillräckligt. En inläggssula i skorna som höjer upp hälen 0,5 till 2 cm kan bidra till att avlasta senan och därmed ge viss lindring. Sulan bör endast användas några dagar till några veckor.

Vid akuta problem används ofta antiinflammatoriska och smärtstillande läkemedel. Nyttan av sådana läkemedel är tveksam vid långvariga problem.

Laserbehandling med låg dos tillsammans med stretchövningar är en alternativ behandling som kan leda till snabbare symptomlindring än enbart stretching. Det råder en viss osäkerhet kring effekten av stötvågsbehandling.

Träning utifrån instruktioner från en fysioterapeut kan också vara en aktuell behandlingsmetod.

Belastningsskador i armbågen är vanliga både inom arbetslivet och idrottsvärlden, och de tenderar att övergå till kroniska problem.

Tennisarmbåge och golfarmbåge

De vanligaste problemen kallas för tennisarmbåge eller golfarmbåge. Även om namnen antyder sportsliga skäl, är detta bara förklaringen i undantagsfall. Smärtsamma tillstånd i armbågen beror på överbelastning av senfästen, vanligtvis till följd av upprepade, ensidiga rörelser.

Tennisarmbågen ger sig till känna på utsidan av armbågen och på fackspråk kallas det för lateral epikondylit.

Golfarmbågen ger sig till känna på insidan av armbågsleden och kallas för medial epikondylit.

Namnen antyder vilka sporter som kan leda till tillstånden, men de allra flesta som får epikondylit är inte idrottsutövare. Många får epikondylit i sitt yrke, såsom elektriker, rörläggare, målare och slaktare.

Smärtan kan uppstå några dagar efter en akut eller långvarig överbelastning.

Problemen kommer i form av molande värk eller smärtor på ena sidan av armbågen, oftast på utsidan och smärtan strålar ofta ner i underarmen mot handleden.

Armens funktion påverkas, vilket gör att det kan vara svårt att hälla upp en kopp, hålla i den och att dricka. Att arbeta med handen kan bli problematiskt. Vissa har haft milda problem i månader och uppsöker läkare eftersom det inte blir bättre av sig självt.

Tennisarmbåge är ett mycket vanligt tillstånd, medan golfarmbåge är mycket ovanligare.

Vad kan jag göra själv?

Syftet med behandlingen är att lindra smärtan och dämpa den inflammatoriska reaktionen. Du bör under en period undvika aktivitet och belastning som orsakar smärta. Eventuellt bör du ändra ditt arbetssätt för att minska belastningen på armbågen. De flesta blir av med problemen genom att avlasta och ta det lugnt i några dagar eller veckor.

Under den akuta fasen kan vissa personer få en effekt av antiinflammatoriska och smärtlindrande läkemedel som ibuprofen. Många upplever också en positiv effekt av smärtstillande läkemedel i gelform, vilket masseras in på det ömma området. T.ex. Voltaren.

Andra behandlingar som kan vara relevanta för ihållande och kroniska problem är sjukgymnastik i form av instruktioner för övningar som du själv kan utföra för att motverka problemet.

Kylning med is kan också lindra smärtan, och vid svår smärta kan man behöva bandagera armbågsleden och ge den extra stöd. Idrottare kan dra nytta av tejpning.

Inflammation i slemsäcken i armbågen

Slemsäcken på baksidan av armbågen blir ofta inflammerad. Slemsäcken är en geléliknande säck, som vanligtvis innehåller en liten mängd ledvätska. Vid inflammation i slemsäcken i armbågen uppstår på kort tid en svullnad i området, vilken ger en tryckande och bultande känsla. Smärtan förvärras när man böjer armbågen. Ibland kompliceras inflammationen av en bakteriell infektion. Då blir svullnaden dessutom rödare och varmare, jämfört med en inflammation utan bakterier.

Inflammation i slemsäcken i armbågen är ett relativt vanligt tillstånd och kan uppstå som ett resultat av skador (stötar/slag). Det kan också uppstå efter ihållande irritation, till exempel när man ständigt lutar sig på armbågen under arbete eller vid läsning (studentarmbåge).

Vad kan jag göra själv?

Som regel är det tillräcklig behandling att skydda armbågen från stötar och tryck i några dagar, men i vissa fall används antiinflammatoriska medel. Syftet med behandlingen är att lindra smärtan, behandla eventuell infektion och förhindra senare återfall.

Det är viktigt att du själv avlastar armbågen och undviker tryck och irritation mot slemsäcken genom att ändra/variera arbetsställningen och använda armbågsstöd.

Under den mest smärtsamma fasen bör du ha armen i mitella.

En enkel behandling är applicering av ett NSAID-preparat (t.ex. Voltaren) i gelform. Alternativt kan NSAID:er ges som en kortvarig tablettkur, t.ex ibumetin.

Höft-, bäcken- och ljumsksmärta kan uppstå på grund av en rad tillstånd i höften och från skador på andra kroppsdelar som strålar ut till höften.

Foglossning

Foglossning, eller bäckenledssmärta, förekommer hos mer än 15 procent av alla gravida kvinnor. I de allra flesta fall försvinner problemen efter förlossningen.

Typiska problem vid detta tillstånd är smärtor över den främre delen av bäckenet, blygdbenet och i bäckenets bakre del. Smärtan kan stråla ut mot ljumsken och ner i benen, och uppstår vanligtvis under belastning och/eller efteråt. Problem med att gå, stå och sitta över tid är typiska. Ställningsändringar och rotationsbelastningar (t.ex. att stiga ur en bil) kan vara särskilt utmanande. Vissa personer har svårt att klara av vardagliga göromål, till exempel att ta ut kläder ur tvättmaskinen eller dammsuga.

Smärtan ökar ofta under dagen och uppstår ofta med en tidsfördröjning efter fysisk aktivitet/belastning. Problemen förekommer oftast för första gången i den femte till åttonde graviditetsmånaden, men kan dyka upp tidigare för varje ny graviditet och ses så tidigt som under den första trimestern.

Kvinnor som upplever bäckenledssmärta för första gången kan påverkas avsevärt, inklusive psykiskt. Från att vara helt funktionell, kan vardagen påverkas av en begränsad funktionsnivå. Vissa orkar bara arbeta under korta perioder, eller klarar bara av att gå korta sträckor. Vissa upplever dålig nattsömn på grund av smärtan. De flesta människor lär sig så småningom att hantera smärtan, men många tycker att smärtan går ut över livskvaliteten, relationer, rollen som mamma och önskan att genomgå nya graviditeter.

Vad kan jag göra själv?

Bäckenledssmärta går vanligtvis över efter förlossningen. Fram till dess är den viktigaste strategin att anpassa och underlätta sin vardag.

Det är individuellt vilken typ av aktiviteter som leder till smärta. För många kommer smärtan med en tidsfördröjning. För vissa fungerar det därför att vara något mer restriktiv än normalt.

Bra vilopositioner i kombination med anpassade aktiviteter rekommenderas. Undvik aktiviteter som förvärrar problemen. Om smärtan uppkommer när du står upp bör du sitta mer. Sitt eller använd en pall i stället för att stå när du lagar mat eller när du tömmer tvättmaskinen. Ta med en hopfällbar stol när du ska delta i aktiviteter utomhus. Ta pauser när du är på köpcentret. Att ofta variera mellan sittande och stående kan vara fördelaktigt för många.

Försök att anpassa din arbetsdag om den orsakar smärta. Om anpassning inte är möjlig, är sjukskrivning ett alternativ.

Jämn belastning av benen är viktigt. Stå med vikten jämnt fördelad och ha lite avstånd mellan benen. Gå med korta steg. För många hjälper det att lägga en kudde mellan lår, knän, anklar och kanske framför magen när man ligger på sidan. När man vänder sig i sängen kan det hjälpa att ha ett slätt lakan under sig, samt att hålla ihop benen och böja dem.

Vid bärande bör vikten fördelas på båda armarna, man bör bära nära kroppen och helst använda ryggsäck. Fysisk aktivitet bör hållas inom en smärtgräns, och avlastning och möjligheter till vila är viktiga.

Vissa personer kan dra nytta av att få råd hos en fysioterapeut. Du behöver inte en remiss från en läkare för att få sådan hjälp. Man kan få individualiserade träningsprogram med styrkeövningar som inte orsakar smärta. Detta kanske inte begränsar smärtan i sig, men kan vara användbart för att upprätthålla muskulaturen, så att man snabbare kan komma tillbaka efter födseln.

Ljumsksträckning

Ljumsksträckning är en vanlig idrottsskada. En seninflammation i “iliopsoas”-muskeln är en av flera orsaker.

Om orsaken är överbelastning, har det som regel skett en gradvis utveckling över flera veckor och månader, med smärta i den främre delen av höften eller ljumsken. Först känner patienten endast smärta i samband med påfrestande aktiviteter och att obehaget försvinner efter aktivitetens slut. Tillståndet kan gradvis förvärras, och symptomen kan förekomma även under vila. Denna utveckling sker ofta över många månader.

Symptomen är ofta relaterade till specifika sportaktiviteter som löpning eller liknande. Smärtan ligger centralt i ljumsken, och den kan eventuellt stråla ner på framsidan av låret mot knäet. Hos vissa personer hörs ett klick i höften eller ljumsken (“snapping hip syndrome”). Vissa patienter upplever främre knäsmärta som ett resultat av en stel iliopsoasmuskel.

Vad kan jag göra själv?

Målet med behandlingen är att lindra smärta, spänningar i muskeln och svullnad. Nästa mål är att få patienten tillbaka i normal aktivitet, till exempel när det gäller idrott. Många patienter uppsöker läkare först efter månader med problem, vilket indikerar att även behandlingen kommer ta tid.

Behandlingsalternativen inkluderar nedkylning, vila, antiinflammatoriska medel och stretchövningar. Huvudprinciperna för behandlingen är styrke- och rörlighetsträning med gradvis ökande belastning.

Vid svår smärta kan lokal nedkylning med ispåse i 20 minuter varje eller varannan timme bidra till lindring av smärta, muskelkramper och inflammation. Aktiviteter som belastar iliopsoasmuskeln bör undvikas. Stretchövningar ska till en början utföras med försiktighet. Det är viktigt att du inte stretchar omedelbart efter nedkylning, eftersom det ökar risken för översträckning av senan/muskeln. Håll stretchpositionen i 20 sekunder, slappna av i 30 sekunder och upprepa denna stretchövning fem gånger per pass. Kryckor kan behövas i undantagsfall om du har utvecklat en haltande gång, för att säkerställa tillräcklig avlastning.

Om du har haft seninflammation i iliopsoas, är det viktigare än förr att vara noggrann med ordentlig uppvärmning och stretching före och efter sportaktiviteter. Annars ökar risken för återfall. Fokusera på böjning och stretching av höft, knä och kropp (bukmuskulaturen).

Slemsäcksinflammation på utsidan av höften, trochantärt smärtsyndrom

Smärta på utsidan av höften kan orsakas av inflammation i senorna som är fästa mot den del av höften som kallas “trochanter major”. I de flesta fall försvinner smärtan av sig självt.

Trochantärt smärtsyndrom uppstår som regel till följd av långvariga belastningar i höftregionen. Långvarig gång och långvarigt stående kan utlösa tillståndet, samt fall på höften och förändrade gångmönster. Förändringar i gångmönster kan bero på korsryggsproblem (75 procent) och olika längd på benen (10 procent). Även knäsmärta och vriststukningar kan också förändra gångmönster och leda till trochantärt smärtsyndrom.

Det huvudsakliga symptomet är smärta på utsidan av låret/höften. Ofta är man extra öm över trochanter major. Ibland kan smärtan även stråla ner längs utsidan av vaden. Smärtan förvärras ofta vid gång eller rörelser som särskilt anstränger sätesmusklerna, till exempel när du går uppför en trappa eller backe, eller när du reser eller sätter dig. Konstant, värkande smärta är också vanligt. Smärtan ökar ofta när man ligger på den inflammerade sidan, men den är ofta närvarande oavsett vilken sida man ligger på under natten. I vissa fall är smärtan så besvärlig att man inte kan gå ordentligt, utan måste halta.

Vad kan jag göra själv?

Tillståndet går ofta över av sig självt. Att begränsa aktiviteter som förvärrar problemen är ofta den enda nödvändiga behandlingen. Om aktiv behandling behövs, kan en kortisoninjektion och/eller användning av ett antiinflammatoriskt läkemedel hjälpa.

Stretchövningar som stretchar utsidan av låret/höften kan vara fördelaktigt. Det är särskilt fördelaktigt om du under stretchingen utför motståndsövningar, där du trycker benet mot till exempel väggen. Det är endast i undantagsfall man behöver uppsöka fysioterapeut.

Eventuell kortisonspruta sätts i det område där du har mest ont. Sprutan innehåller lokalbedövning, så om sprutan ges på rätt ställe blir du snabbt smärtfri. I många fall räcker det med en spruta, men ibland måste en ny spruta sättas efter en till två veckor.

Höftslitage, höftledsartros

Höftledsartros beror på slitageförändringar i höftleden. Varje år utförs cirka 14 000 höftprotesoperationer i Sverige.

Smärta utvecklas gradvis i ljumsken och på framsidan av låret. Smärtan tenderar att stråla ner mot knäet. Smärtan kommer ofta i början när man ska börja gå. Den blir mindre intensiv efter att du har gått några sekunder eller minuter, men blir värre igen efter att man har gått en stund. Mycket belastning på benen förstärker problemen. Så småningom utvecklas smärta under vila och på natten. Vid nattlig smärta är utvecklingen långt gången. Patienten kan inte gå så långa sträckor, haltar och måste använda en käpp för att avlasta.

Vad kan jag göra själv?

Om du är överviktig bör du om möjligt gå ner i vikt. Detta kan vara särskilt viktigt före en operation där en höftprotes ska sättas in. Undvik långvarigt stående arbete, tunga lyft och bärande. När du ska sova, är det en fördel att ligga på magen eller på sidan med en kudde mellan benen. Detta är för att undvika att muskulaturen runt höftleden dras ihop, vilket leder till ökad stelhet. Fysisk aktivitet i form av cykling och simning är bra. Användning av krycka/käpp på motsatt sida av den smärtsamma höften kan vara fördelaktigt för många. Träning med instruktioner och vägledning från en fysioterapeut är för de allra flesta positivt.

Jumper’s knee

Jumper´s knee, patellar tendinopati, ger smärta i den främre delen av knäleden, till följd av en överbelastning av senfästena på knäskålen. Smärtan utlöses särskilt av sporter där det ingår hopp. Orsaken är en irritation eller inflammation i den stora lårmuskelns senfästen.

När man landar med böjda knän efter ett hopp, läggs praktiskt taget hela belastningen på knäsenan. I de flesta fall kommer smärtan smygande och utvecklas under veckor och månader. Som regel börjar smärtan i en mindre del av senan. Gradvis sprider smärtan sig till hela eller stora delar av senan, och den ökar i intensitet. Smärtan förvärras av löpning och hoppning. Man kan också uppleva smärta vid trappgång, bilkörning, sittande i biostolar osv.

Vad kan jag göra själv?

Undvik aktiviteter som ger upphov till smärta. Kyl med is i 20–30 minuter, 4–6 gånger om dagen, särskilt efter aktivitet. Utför regelbundna stretchövningar av lårets böj- och sträckmuskler. Tejpning av knäskålens nedre kant kan bidra till att lindra smärtan. Många uppnår en god effekt med anpassade träningsprogram.

Antiinflammatoriska läkemedel kan provas under den akuta fasen (7–10 dagar), men det finns inga övertygande bevis på att detta har en avgörande effekt.

Meniskskada i knäleden

Meniskerna är två stötdämpande broskskivor inuti knälederna. De kan skadas vid en enskild olyckshändelse eller långsamt slitas ner. Stickande/skärande knäsmärta är det vanligaste symptomet.

Akuta skador på meniskerna ses särskilt bland aktiva idrottsutövare, och särskilt inom kontaktsporter som handboll och fotboll. Men även arbetare som håller på med tunga lyft och ofta böjer knäna är utsatta för meniskskador.

Som regel orsakas den akuta skadan av en kraftfull vridning i en position med böjt knä. Meniskskador kan också utvecklas gradvis över längre tid, eftersom menisken förlorar viss elasticitet och smidighet och därför i större [VP1] grad utsätts för slitage.

Det vanligaste symptomet är stark, oftast stickande eller skärande smärta i knäet – vanligtvis vid ledspalten på insidan av knäet. Vanligtvis kommer och går smärtan, och den förvärras typiskt vid fysisk belastning. I synnerhet utlöses menisksmärta av rotationer i knäleden. Många patienter upplever därför att det kan vara mycket smärtsamt att vända sig i sängen, gå i trappor och sitta på huk.

Under de första timmarna efter en akut skada får man en svullnad i knäet, och vissa kan efter en tid märka att det knäpper i leden vid rörelse. Hos personer där små bitar av brosket slits loss, eller flisor av menisken lossnar, kan man uppleva det som kallas för ett låsningsfenomen. Det innebär att knät plötsligt låser sig och inte kan röras. En sådan situation är smärtsam och bör undersökas av en läkare.

Vad kan jag göra själv?

Första hjälpen vid alla akuta skador av denna typ utförs enligt PRICE-principen:

P – Paracetamol. Ta 1 gram paracetamol upp till tre gånger om dagen.

R – Rest. Avsluta den aktivitet du håller på med och lägg dig på ryggen om det är möjligt.

I – Ice. Lägg is/kylpaket på knät. Då kyls området runt knäet ner och skadan begränsas.

C – Compression. Kompressionslinda knäet.

E – Elevation. Lyft knät över hjärthöjd om det är möjligt.

Mindre skador på meniskerna och slitageförändringar kräver inte kirurgisk behandling. Behandlingen består av en kort period med avlastning och sedan gradvis rehabilitering. Det rekommenderas ofta att man använder kryckor och undviker full belastning på knäleden, tills man märker att besvären börjar gå över. Under rehabiliteringen läggs särskild vikt på att stärka muskulaturen runt knäleden.

Slitage i knät

Knäna är tillsammans med höftlederna de leder i kroppen som ansträngs mest under livets gång. Skador i brosk eller ben i knälederna är ett vanligt tillstånd som kallas artros. Behandlingen är viktminskning, fysisk aktivitet, smärtstillande läkemedel, lindrande åtgärder och i vissa fall operation.

Vanligtvis uppstår även smärta och stelhet i knäleden. Smärtan är värst i början av fysisk aktivitet, blir bättre efter viss aktivitet och försämras igen vid långvarig eller intensiv aktivitet.

Vid undersökning av knäleden kommer läkaren ofta upptäcka att leden är mer svullen än normalt, och rörligheten kommer med tiden att försämras. Ofta hörs även knarrande ljud när man rör leden.

Vad kan jag göra själv?

Syftet med behandlingen är att lindra symptomen och förhindra en försämring av tillståndet. Mediciner är endast symptomlindrande och påverkar inte sjukdomsförloppet. Vissa behöver opereras.

• Viktminskning är i relevanta fall den viktigaste enskilda åtgärden.
• Motion eller träning i syfte att stärka de främre lårmusklerna.
• Stödbandage eller ortos (avlastande skena) kan lindra några av problemen.
• Använd en käpp eller krycka för att minska viktbelastningen på den aktuella sidan.
• Fokusera på aktiviteter som inte belastar knät för mycket, till exempel cykling och simning eller lågintensiv aerobics.
• Använd stötdämpande skor.
• Om smärtstillande medel behövs rekommenderas paracetamol.

Fysisk behandling kan vara fördelaktig. Behandlingen består bland annat av fysisk aktivitet och styrkeövningar. Målet är att stärka muskulaturen och öka rörligheten i leden. Avlastande åtgärder som stötdämpande sulor, kilformade inlägg under hälen eller ortos (avlastande skenor) kan vara till nytta. Kirurgi kan vara aktuellt för vissa personer.

Muskelsmärta i nacken

Muskelsmärta i nacken är ett mycket vanligt problem. Ofta är det relaterat till spända muskler och liten variation i arbetsställning. Vid psykiska påfrestningar eller vardagsstress är det vanligt att vi människor spänner musklerna i nacken och lyfter axlarna. Om musklerna ofta, eller hela tiden, är mer spända än vanligt, kommer det så småningom att leda till irritation i musklerna. Musklerna blir stela och ömma. Detta är samma fenomen som vi kan känna var som helst i kroppen om vi har överbelastat någon av våra muskelgrupper. Vid smärta i nackmusklerna är det vanligtvis inte lika lätt att se sambandet med överbelastning, om man jämför med att man exempelvis får stela vader dagarna efter ett långt löppass. När nackmusklerna är spända blir det en större påfrestning på senfästena där musklerna fäster sig vid nackkotorna och på den bakre delen av skallen. Spända nackmuskler leder därför också till smärta i huvudet och själva ryggraden.

Vad kan jag göra själv?

Det finns ingen snabb och effektiv behandling för nacksmärta.

Fysisk aktivitet är den bästa förebyggande åtgärden. Genom att kartlägga vad som förmodligen är orsaken till problemet och åtgärda denna, kan många bli av med sin nacksmärta relativt snabbt. Hos vissa kommer man till följd av smärtan att utveckla en rädsla för vissa rörelser. I sådana situationer är det viktigt att bryta den onda cirkeln som annars kan leda till mer långvariga problem.

Fysisk träning är den viktigaste åtgärden, inte minst för att förebygga problemen.

Specifik styrketräning (vikter som kan lyftas 8–12 gånger á tre omgångar, tre gånger i veckan á 20 minuter) har en bestående effekt tio veckor efter avslutad träning. Konditionsträning minskar också smärtintensiteten, men bara kortsiktigt och i mindre utsträckning än styrketräning.

• Avslappningsövningar kan också hjälpa, särskilt om du har problem relaterade till stresshantering.
• Hos vissa patienter kan det vara lämpligt att använda mediciner, men detta är i undantagsfall. Lämplig medicin är i så fall paracetamol.
• Det finns även andra typer av behandlingar i form av fysioterapi, massage, värme och akupunktur.
• Sjukskrivning bör undvikas om det är möjligt, eftersom man gynnas mer av att komma igång med sina vanliga arbetsuppgifter.

Nackspärr

Akut nackspärr gör ofta att huvudet låser sig i en sned position. Det som kännetecknar tillståndet är smärta i nacke och axlar och att den går över av sig självt. Orsakerna till nackspärr är inte helt fastslagna.

En typisk sjukdomshistoria är att patienten vaknar en morgon med en stel, smärtsam nacke efter att ha haft huvudet i en konstig position under natten. I vissa fall kan tillståndet uppstå efter en sträckning i samband med fysisk aktivitet eller vid nackskador. Hos barn kan tillståndet också uppstå vid infektioner med svullna lymfkörtlar.

Nackspärr är vanligt och förekommer oftast hos personer mellan 15 och 30 år.

Vad kan jag göra själv?

Akut nackspärr är i de allra flesta fall ett ofarligt tillstånd som alltid går över av sig självt. För att påskynda återhämtningen och lindra problemen så mycket som möjligt, är det viktigt med avlastning och bra stöd för nacken. Avlastningen kan vara i form av huvudkuddar som ger extra stöd. Vid behov kan smärtan dämpas med hjälp av smärtstillande läkemedel, såsom Ipren eller Alvedon.

Om tillståndet inte förbättras inom två veckor, vilket är mycket ovanligt, rekommenderas remiss till en specialist.

Prolaps i nacken

Slitage eller skador på mellanvävnadsskivor i nacken kan leda till en prolaps som pressar mot nerver som går ut från ryggraden. Det kan orsaka strålande smärta i en arm och/eller nedsatt styrka i armen.

Ofta är det så att en prolaps eller den omgivande vävnaden blir irriterad eller inflammerad och svullen. Då blir det mindre plats i nervkanalen, trycket på nerven ökar och smärtan och obehaget ökar.

• Prolaps i nacken kan komma akut eller krypandes över längre tid.
• Vem som helst kan få prolaps i mellanvävnadsskivor, men vissa grupper är mer utsatta än andra.
• Personer med släktingar som har samma tillstånd
• Personer med medfödda förändringar i ryggkotorna
• Personer som röker. Det har påvisats att det finns en ökad förekomst av prolaps bland personer som röker. Man tror idag att orsaken kan vara att rökare har en sämre blodcirkulation till ryggskivorna

Vad kan jag göra själv?

De flesta som får prolaps i nacken tillfrisknar av sig själva. Visserligen kan problemen komma och gå, men många upplever obehaget under en period, varefter det försvinner och inte återkommer.

Många klarar sig bra med att ta milda smärtstillande läkemedel när de upplever problem. I vissa fall kan det vara lämpligt att använda starkare smärtstillande eller antiinflammatoriska läkemedel. Dessa är läkemedel som motverkar irritationen runt prolapsen.

Ytterligare behandling beror på hur stor prolapsen är. För de flesta handlar det om att vidta åtgärder som gör att tillståndet går över av sig självt. Till exempel bör man undvika aktiviteter som anstränger nacken för mycket. En bra regel är att inte göra saker som leder till smärta. Löpning, hoppning och liknande bör man vara försiktig med i början. Man bör även undvika att hålla nacke och rygg i ensidiga positioner.

Låg ryggsmärta

60–70 procent av befolkningen kommer att uppleva ryggsmärta en eller flera gånger under sin livstid. De främsta orsakerna till låg ryggsmärta anses vara översträckning eller överbelastning av muskelgrupper eller ligament i korsryggen.

I de flesta fall uppstår smärta och stelhet akut i samband med lyft eller vridningar. Många som lider av långvariga problem har sedan tidigare skador eller belastningar som har försvagat ryggstrukturerna. Det kan handla om muskelslitage på grund av långvarigt ensidigt belastande arbete, eller så kan det finnas förkalkningar i skelettet eller ligamenten. Att ha krokig rygg ökar också risken för felbelastningar och smärta.

Psykiska tillstånd verkar också spela en roll och är ofta viktiga bidragande faktorer vid kroniska ryggproblem. Vilket besvär som kommit först inte alltid lätt att avgöra, men missnöje, stress, ångest och depression är exempel på tillstånd som kan vara av betydelse.

Vad kan jag göra själv?

En smärtfri och stark rygg är viktig för vår funktionella förmåga.

Både i akuta och mer kroniska fall finns det några råd som verkar vara av stor betydelse för att undvika att ryggen blir stel och problemen blir långvariga:

Att vara sängliggande bör undvikas, som längst en eller två dagar i samband med den mest intensiva smärtan. Att vara sängliggande försvagar muskulatur och fördröjer läkningen.

Värmebehandling kan motverka smärta och förbättra funktionen något

Tidig aktivitet är viktigt. Så snart som möjligt bör du återuppta dina normala aktiviteter, även om det fortfarande gör ont i ryggen. Smärtan i detta sammanhang är ett tecken på att du använder den skadade delen av ryggen, och detta är viktigt för att förhindra att den stelnar. Studier visar tydligt att ju tidigare du kommer i aktivitet, desto tidigare blir du frisk. Du bör försöka återvända till arbetet så snart som möjligt, även om du fortfarande har ont i ryggen.

Träning är viktigt när de akuta problemen är över. Träningen bör bestå av allmän konditionsträning och övningar som stärker mag- och ryggmusklerna. Träningen leder till förbättrat blodflöde i muskler och senor, vilket i sin tur bidrar till förbättrad läkningsförmåga. Även hos en person med kroniska ryggproblem är detta till hjälp, men det tar tid och kräver uthållighet och motivation.

Hos vissa personer kan smärtstillande läkemedel behövas under den akuta fasen och under perioder med svår smärta. Ofta används endast paracetamol eller i kombination med antiinflammatoriska läkemedel såsom Ipren.

Patienter som återkommande får ryggproblem bör träna regelbundet när de mår bra för att på så sätt förebygga nya besvär.

Det alla behandlare verkar vara överens om är att egenträning och aktivitet är det viktigaste elementet i alla former av behandling av patienter med kroniska ryggproblem.

Diskbråck och ischias

Ryggraden består av ryggkotor med mellanliggande diskar av brosk. Diskarna är viktiga för att dämpa stötar och för att ryggkotorna ska kunna röra sig i förhållande till varandra.

De enskilda diskarna består av en fast yttre ring med en mjuk kärna i mitten. Den yttre ringen kan brista på grund av åldersförändringar eller på grund av akuta belastningar. När kapselringen brister, kan delar av den mjuka kärnan pressas ut och förbli som en utbuktning på utsidan av skivan. Det är denna utbuktning som kallas för diskbråck. Om diskbråcket pressar mot nerven, som går ut i kanaler mellan kotorna, kommer detta att orsaka smärta och eventuella skador på nerven. Sjukdomen är alltså lokaliserad i ryggen, men det typiska symptomet är ryggsmärta som strålar ut i ett av benen.

Mest känd är ischias, vilket är en specifik form av rotsmärta där diskbråcket pressar på ischiasnerven. Detta orsakar en smärta från ryggen och ner mot foten som motsvarar ischiasnervens bana. Ischias kan förekomma inom alla åldersgrupper, men tillståndet är vanligast hos personer mellan 30 och 50 år

Vad kan jag göra själv?

I början ger man ingen aktiv behandling, utan avvaktar och ser hur tillståndet utvecklas. Det rekommenderas att du försöker aktivera dig något, i stället för att bara ligga i sängen. Smärtstillande läkemedel behövs ofta under de första dagarna.

När den akuta inflammationen avtar, kommer även symptomen att avta. Efter några dagar eller veckor kan diskbråcket också minska i storlek, och symptomen som har uppstått på grund av trycket försvinner då. Under denna period är det naturligt att undvika påfrestningar som förvärrar smärtan. Det är dock viktigt att se till att utföra fysiska aktiviteter så snart som möjligt. Var noga med att hålla dig i rörelse och börja gå promenader så snart som möjligt. På detta sätt blir de flesta återställda, men det kan ta både veckor och månader innan problemen försvinner helt.

Forskning har inte visat att allmän fysikalisk behandling, träning eller kiropraktik (manipulationsbehandling) leder till någon förbättring. Baserat på erfarenhet verkar dock träning ha en gynnsam effekt när man ska komma igång igen efter att den akuta smärtperioden är över. Det viktigaste vid sådan behandling är att komma igång och röra på sig, så att ryggen inte blir stel. Dessutom verkar det som om en allmän förstärkning av mag- och ryggmusklerna är fördelaktigt. Eventuell behandling hos en fysioterapeut bör planeras så att patienten lär sig hur träning kan utföras på egen hand.

Axel

Med axelsmärta avses smärta som utgår från strukturer i och runt själva axelleden.

Axelsmärta orsakas vanligtvis av seninflammation, slemsäcksinflammation eller frusen axel – kombinationstillstånd kan också förekomma

Seninflammation

En seninflammation, tendinopati, i axeln är en irritation i en sena, vanligtvis som ett resultat av skada eller överbelastning.

Man skiljer mellan akuta och kroniska (långvariga) seninflammationer.

Huvudsymptomen är smärta i axeln som förvärras vid vissa rörelser, beroende på vilken sena som är inflammerad. Smärtan minskar axelns funktionsförmåga. Hos vissa personer uppstår smärtan efter ovant arbete eller aktivitet.

En överbelastning är den vanligaste orsaken till problemen.

Vad kan jag göra själv?

Målet med behandlingen är att lindra smärtan samt att motverka inflammationen med exempelvis antiinflammatoriska läkemedel som Ipren. Det är dock inte alltid nödvändigt att använda läkemedel. I första hand är det viktigt att anpassa de fysiska aktiviteterna för att undvika sådana som utlöser eller förvärrar smärtan. Samtidigt bör du undvika att hålla armen stilla för mycket. Då stelnar axeln, och det kan sedan ta lång tid och vara problematiskt att återfå rörligheten. Det kan vara nödvändigt att anpassa ditt arbete, men om problemen är relaterade till din arbetssituation kan du eventuellt behöva sjukskrivas. Sedan är det viktigt att du genomför ett program med gradvis träning enligt instruktioner från din behandlare.

Frusen axel

Detta är en inflammation i ledhinnan som omger axelleden. Den leder till att ledhinnan efter en tid klistras fast mot ledhuvudet, vilket resulterar i långvarig smärta och betydande rörlighetsproblem i axeln.

Frusen axel (“frozen shoulder”) är ett mycket invalidiserande tillstånd. Det varar vanligtvis i 1–3 år, men vissa personer kan fortfarande känna av symptom tio år senare. Cirka 15 procent utvecklar även en inflammation i den andra axeln, och detta händer då som regel inom 5 år. Förekomsten av frusen axel ligger på drygt 2 procent. Frusen axel hittas oftast hos personer mellan 40 och 70 år. Kvinnor drabbas oftare.

Vad kan jag göra själv?

Syftet med behandlingen är att lindra smärtan samt att förhindra att tillståndet blir kroniskt. Det är viktigt att du själv ser till att du håller armen i rörelse så gott det går utan att det smärtar.

Det kan vara aktuellt med kortisoninjektioner i axeln. Kortison är ett hormon som dämpar inflammationen och ger smärtlindring. Upprepade injektioner av denna typ i axelleden kan minska smärtan och förbättra livskvaliteten. Behandlingen avslutas när smärtan är under kontroll, och detta inträffar vanligtvis efter 4–6 injektioner.

Andra läkemedel som används är antiinflammatoriska tabletter, NSAID:er, under korta tidsperioder om sprutorna inte har önskad effekt. Dessutom används även vanliga receptfria smärtstillande läkemedel.

Fysioterapi bör undvikas. Sådan behandling tycks inte hjälpa mot frusen axel, och alltför intensiv fysioterapi kan förvärra tillståndet.

Kirurgisk behandling används sällan i samband med tillståndet. Detta beror främst på att problemen oftast går över av sig självt.

Slemsäcksinflammation i axel

Axelbursit orsakas av en inflammation i slemsäckar i axeln. Dessa slemsäckar ligger mellan senorna, och vid inflammation kan de svullna upp och orsaka smärta.

Tillståndet kan vara akut eller kroniskt (långvarigt).

Akut inflammation i en eller flera av slemsäckarna i axeln, bursit, orsakar under några timmar till några dagar betydande smärta i axeln. Akut bursit i axeln är kanske den mest smärtsamma av alla inflammationer som kan uppstå runt axelleden, och den åtföljs av betydande funktionspåverkan. Smärtan utvecklas på kort tid och är lokaliserad i axeln och på framsidan av armen. Smärtan är kraftig även när armen är i vila och på natten. Ofta kan smärtan vara så kraftig att man inte kan sova. Patienten får problem att använda axeln, till exempel för att klä på sig.

En kronisk inflammation är en ihållande inflammation i slemsäckar i axeln. Dessa smärtor är avsevärt mildare än de som förekommer vid akut bursit. Smärtan är vanligtvis lokaliserad på sidan av axeln, ibland med strålning längs framsidan (böjsidan, insidan) av armen. Som regel känns smärtan endast när man rör på sig, och har ofta varat under en längre period. Ovant arbete och ovan belastning kan leda till att inflammationen blossar upp. Då kan smärtan vara kännbar, även när man vilar och på natten.

Kronisk bursit är inte ovanligt. Tillståndet förekommer oftast hos unga vuxna och medelålders människor, men sällan hos äldre.

Vad kan jag göra själv?

Akut inflammation: Syftet med behandlingen är att lindra smärtan och dämpa inflammationen. Det är viktigt att du håller armen stilla så länge smärtan kräver det, men bara i några dagar – annars kommer axelledens rörlighet snabbt att begränsas. Nedkylning med en ispåse på axeln kan vara fördelaktigt under de första 24 timmarna, till exempel under 10 minuter per timme. Dessutom bör du ta smärtstillande läkemedel som paracetamol eller NSAID-läkemedel som Ipren.

Kronisk inflammation: Syftet med behandlingen är att lindra smärtan. Du kan använda armen fritt inom din smärtgräns. Att lyfta armen över axelhöjd bör undvikas, eftersom slemsäckarna då kläms åt. Detta orsakar smärta och inflammationen läker sämre.

Den mest effektiva metoden för behandling av kronisk axelburit är injektion av steroider. En sådan behandling har en antiinflammatorisk och smärtlindrande effekt, och den kombineras ofta med lokalbedövning i slemsäckarna. Behandlingen kan upprepas upp till tre gånger med 1–2 veckors intervall.

“Giktläkemedel” NSAID:er som är både smärtlindrande och antiinflammatoriska kan provas, men de ger sällan mer än tillfällig lindring.

I kroniska fall kan långvarig träningsterapi vara fördelaktigt. Kirurgi kan vara aktuellt för att skapa mer plats runt slemsäckarna, så att de inte kläms i samma utsträckning.

Stukning

Vristsmärtor är vanliga och orsakas ofta av skador och överbelastningar.

En ostabil vrist är en vrist med konstanta tendenser till stukningar, det vill säga vridningar eller översträckningar. En stukning av vristen är en skada som uppstår när den vrids åt fel håll eller riktning. De ligament som bidrar till att hålla ihop vristbenen kan då sträckas och skadas. Ligamenten stabiliserar lederna och förhindrar onormala rörelser.

En stukad vrist uppstår när ligamenten sträcks utöver sin normala sträckningsförmåga. I de flesta fall påverkas ligamenten på utsidan av vristen.

I händelse av en akut stukning kan man känna att vristen viker sig under belastning, särskilt vid bollspel eller när man rör sig i ojämn terräng. Det uppstår en svullnad antingen omedelbart eller inom några timmar, och det uppstår en smärta under vila som ökar när man belastar vristen. Efter några timmar kan det uppstå en missfärgning på grund av blodutgjutningar i ledens närhet.

En instabil vrist är resultatet av upprepade stukningar. Det gör att ligamenten blir slappa, och med en instabil vrist är det lätt hänt att man ständigt råkar ut för nya stukningar. Detta är ett ganska vanligt tillstånd.

Vad kan jag göra själv?

Vid akuta stukningar handlar det om att snabbt lägga is på vristen, sitta med foten upphöjd, ta smärtstillande läkemedel, linda vristen och ta det lugnt.

Syftet med den kommande behandlingen är att förhindra upprepade efterföljande stukningar.

Du bör välja skor med bred häl, samt en hög och styv hälkappa. Använd linda eller tejpa vristen under fysisk aktivitet. “Giktläkemedel” som fås på recept är smärtstillande och antiinflammatoriska. De kan användas i några dagar vid akuta stukningar.

Fysisk behandling med balansträning och muskelträning kan i många fall vara en tillräcklig behandling av en kroniskt instabil vrist. Något av det viktigaste man kan göra under rehabiliteringen är att använda en balansbräda. Det bidrar till att stärka vristen så att risken för nya stukningar inte blir större än för personer utan tidigare stukningar.